Älskade Tilde

Förstår ni vilken glädje och stolthet det är att kunna hålla en sån här konversation med sitt barn?

 yes
(3-2x)^6 är 6 g då?
 nej, g = 3 - 2x
f = (g)^6 g = 3 - 2x
 men åh
 G = inre funktion, f = yttre funktion
SOm ryska gummor
okej så den blir -x^6?
 eller va
ååh
eller deriverar man 6 som en potens eller ett vanligt nummer?
f ' = 6 (g) ^5 OK?
g ' = 2
 OK?
Nej, sorry, g = -2
g' = -2
yes jag är med
ja
bra
Vad blir då f ' (g) * g ' ?
6(3-2x)^5*-2
12(3-2x)¨5
*-12
Whooopiiie!!!
waay :)

Om kreativiteten

Jag har börjat skriva igen efter två dagars "slappande". Vill inte , kan inte , gör inte. När jag väl börjar igen känner jag att vilan har gjort nytta. Jag rensar bort gammal skit som jag accepterade lättvindigt för ett par dagar sedan och rätar ut handlingstrådar som jag virrade till genom att ha för bråttom. Den kreativa processen kan inte påskyndas, så man kan lika gärna sluta skylla sig själv. Däremot kan det vara bra att ha någonting konstruktivt vid sidan om att syssla med, som att sätta upp tapeter eller skura golv, så att man inte blir slösittandes framför datorskärmen hela kvällen

Om rädsla och förvirring

Rädslor är våra allra äldsta känslor. Både personligt och utvecklingshistoriskt. VI är sällan rädda för något här och nu, istället bli vi rädda för saker som påminner oss om sådant vi har varit rädda för förut. En situation triggar igång minnet av en situation då vi tidigare varit rädda och så triggar den igång nya rädslor. Om processen accelererar får vi panikångest och fobier.

Att vara rädd är naturligt. VI är rädda hela tiden. Psykologer brukar tala om de tre stora rädslorna - rädslan för smärta, rädslan för döden och rädslan för orgasm. I alla tre fallen handlar det om att förlora något, förlora välbefinnandet, förlora livet och tappa kontrollen. Att förlora en vän kan vara smärtsamt, men om rädslan verkar oproportionerligt stor finns det andra rädslor som är djupare, vilka dras igång av den första.

De flesta rädslor grundläggs redan i tidiga barndomen. Vi brukar kalla dem för trauman. Om de inträffade innan vår intellektuella process hunnit formas blir organismen besatt av en ordlös skräck som den inte kan bearbeta förståndsmässigt och denna kan åter dyka upp i vuxen ålder. En mor som försvinner, ett spädbarn som blir ensamt länge och blir rädd för att dö. Så drabbas den vuxna människa n av en förlust, kroppen minns hur rädd den var förra gången och börjar darra på samma sätt, varpå psyket blir förvirrat, får panik och tappar kontrollen. Hur kunde det lilla skapa något sådant stort? Jo för att det stora låg där som en inkapslad bomb och väntade på att brisera.

Att agera efter sina rädslor kan vara både konstruktivt och destruktivt. Det är bra att inte utsätta sig för onödiga faror. Men det är destruktivt att försöka skapa en så trygg värld att man aldrig behöver möta dem. Man kan bokstavligen kvävas av det - och i en relation kan man framförallt kväva sin partner med onödiga och omöjliga krav på garantier. Det är då inte bara den vuxna mannen/kvinnan som kräver ett visst mått av trygghet för att inte känna sig övergivet, det är också det inre barnet som inte vill känna skräcken över att bli lämnad igen.

Hur skall man arbeta med det här? Big Pharma har säkert tabletter som kan återställa hjärnvågorna till en lugn och fin nivå, men om man vill syssla med självhushållning kan det vara bra att lära sig uppfostra den egna organismen till att inte låta rädslorna ta överhanden. Detta sker i ett antal steg:

1) Acceptera känslorna/rädslorna. Omfamna dem, välkomna dem och försök förstå deras ursprung

2) Observera självet. Försök att mitt i rädslorna hitta den lugna punkt som likt ögat i en orkan inte påverkas av rädslorna. Den finns. Genom att ta fasta på det inom sig som INTE skakar av rädsla hittar man en fast inre utgångspunkt att bearbeta rädslorna från, istället för att göra sig beroende av krav, garantier och tröstande försäkringar utifrån. Detta minskar också förvirringen, vilken ytters beror på att det skal av fabricerad trygghet man omgivit sig av under lång tid rämnar
3) Ta kontrollen över situationen och försök kommunicera rädslorna inte som förebråelser eller oro, utan som deklarationer om vem du är och vad du behöver och vill ha för att kunna känna dig trygg och säker. Var realistisk och mer konstaterande än kravställande. Du vet vad du behöver och det är upp till omgivningen att ge det till dig eller inte. På det sättet får omgivningen ett val och en möjlighet att förhålla sig till din rädsla utifrån sin egen förutsättning.

Och slutligen - bli inte förvånad om alla rädslor slutligen försvinner och istället ersätts av äventyrlighet och vilja till ansvarstagande. Det är så det skall vara. Innerst inne skall vi vara trygga och säkra, men inte därför att omvärlden gett oss några garantier, utan för att vi vet att allt i livet, kärleken och universum är tillfälliga faser som oberoende av vad vi gör inte har kommit för att kommit för att stanna särskilt länge.

Den svenska viltvården

Varg är ett fullkomligt värdelöst djur som inte behövs i den svenska faunan. Detta bevisas av att ekosystemet klarade sig hur bra som helst under de årtionden som vargen var borta, innan stockholmarna bestämde sig för att plantera ut varg över halva landet igen.


























Onödigt djur.



Vargen är inte utrotningshotad på den globala skalan. Därför behöver vi inte ta hand om den, det kan någon annan göra. För att fortast möjligt bli av med vargen är det viktigt att jägarkåren får fria händer att bedriva viltvård. För att ge inspiration till hur en framsynt naturvårdspolitik skall bedrivas kommer här ett exempel på hur vi hittills hanterat ett par andra onödiga djurarter.



Ett djur vi klarat oss bra utan under lång tid är älgen.






I slutet av 1700-talet började vi med hjälp av välplanerad viltvård det viktiga arbetet med att befria Sveriges skogar från älg. Och hör och häpna - ekosystemet klarade sig hur bra som helst utan den. Men i mitten av 1800-talet var det några politiker från Stockholm som bestämde sig för att utplantera eländet där den försvunnit, så nu sitter vi åter där med igen med skador på ungplantor och stöld av vinterfoder.

Nej, utrota fanskapet så att det kan bli lugn och ro i skogen för alla bär- och svampplockare. Det handlar om livskvalitet för oss som bor på landet och som vanligt förstår stadsborna ingenting.

Ett annat djur som verkligen inte har något i vår fauna att göra är det här:



Redan på 1600-talet lyckades våra vänner jägarna viltvårda bort det med stor och osjälvisk möda, men den lyckan blev alltför kortvarig. Deras goda arbete saboterades av skånska godsherrar som tjuvsparade levande exemplar på sina gods utan att hålla någon ordning på dem så nu sitter vi återigen upp över öronen fast i vildsvinsträsket. Behöver jag nämna att ekosystemet mådde alldeles utmärkt under dess frånvaro?

Det finns bara en lösning på problemet - låt blybössan gå varm. Så som vi människor har ställt till det i naturen krävs det att vi rensar undan ordentligt om vi skall få den i balans igen.

Det största hotet mot ordningen i naturen är Stockholmarna. Genom att de förbjuder Landsbygdens Folk från att bedriva viltvård blir skogen full med onödiga djur som inte gör någon nytta.


Se bara på den här besten:




Under slutet av 1700-talet när den lille mannen på landet äntligen fick rätt att bedriva viltvård lyckades han rensa skogarna i hela Sverige utom Skåne från den på ett par decennier. Men förutom Stockholmare så är skåningar det djävligaste som finns, så när någon politiker i Skåne gick och såg Disneyfilmer på matinè med sina ungar fick han för sig att det var gulligt med rådjur och bestämde att de måste planteras ut igen över hela landet.

Så nu måste Landsbygdens jägare bedriva viltvård igen flera månader om året för att få bukt på plågan, men är det någon som tackar dem för det? Knappast. De får bara skäll när deras hundar lyckas få tag i ett odjur och lyckas oskadliggöra det.


http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fdt.se%2Fnyheter%2Fborlange%2F1.4362636-hund-bet-av-frambenen-pa-ett-radjur&h=VAQFDbLcnAQEaS0cur6qUrmXxWxDnFyPDg3XgmiuXDCcd1g


Ibland lyckas dock viltvårdarna med sitt goda arbete:


























Detta ruskiga urdjur kommer Stockholmarna aldrig lyckas plantera ut i Värmland hur mycket de än vill.


Den sista uroxen försvann redan för 8 000 år sedan här hemma i Svedala efter ett mycket lyckat försök att minska inaveln genom viltvård. Men polackerna som är lite bakom flötet hade kvar sina ända in på 1600-talet. Där försökte som vanligt en politiker (vilket i princip är samma sak som Stockholmare) stoppa viltvården, men då ingen kan hindra Landsbygdens Folk från SGT, så försvann den sista oxen år 1627. Ett råmärke i viltvårdens historia.

Varför gick SAC åt helvete?

Jag fick en fråga på ett forum häromledes:

Varför har syndikalismens framgångar uteblivit i Sverige? Varför samlar SAC inte mer än 5 500 medlemmar?

Här är mitt svar:

SAC är en fullkomligt korrupt organisation som bara väntar på att få lov att dö. Varför det har blivit så är svårt att säga, organisationen samlade under sin storhetsperiod ungefär 10 % av Sveriges organiserade arbetare.

jag tror att det finns två förklaringar:

1) Förföljelsen och baktaleriet av syndikalister har varit massivt, både från arbetsgivarhåll och socialdemokratin. en del av Saltsjöbadsavtalet var att arbetsköparsidan lovade att hålla efter strejkbryteriet om LO lovade att hålla tillbaka de revolutionära krafterna inom SAP och VPK

2) Egna felbeslut. Från 1930-talet har SAC agerat i utförsbacke. Under 1960-talet hade man nöjt sig med att vara lill-LO utan vänner i världen och jag kan inte skylla dem för det, men när vänstervågen kom på 1970-talet vaknade organisationen sakta till liv igen, särskilt i samband med folkomröstningen mot kärnkraft. I början av 1980-talet kändes allt mycket hoppfullt inom SAC och kräftgången avstannade.

Men sen hände något. I backspegeln måste jag säga något så osyndikalistiskt som att tydliga ledningsfunktioner saknades. Det ledde dels till en ineffektivitet som av storstadsideologerna uppfattades som ideologisk renlärighet, men landsortsyndikaliserna uppfattade som uppgivenhet. Denna stad-land konflikt går jag gärna in på mer , för den är viktig. Betänk att Älvdalens kommun med då 8000 invånare hade lika många organiserade syndikalister som Stockholm.

Det andra är att den interna laizzes-faire praktiken öppnade upp för allsköns idioti. Organisationer i marginalen drar till sig människor i marginalen och SAC hade allt vad tokvänstern saknade - en rik organisatorisk historia och god ekonomi. SAC åts upp inifrån av autonoma dårfinkar och poststalinister vilka trasade sönder organisationen med våldsromantik och personförföljelser. Du får gärna se detta som ett exempel på att "syndikalismen aldrig kommer att fungera". Jag ser det hellre som om att man inte skall dra på sig lunginflammation om man inte har något immunförsvar.

Här kommer också min avogsamhet mot feminismen in. Under 15 års tid har vänstern och SAC saknat allt vad politisk styrfart heter i det som är vänsterns kärnverksamhet - klassfrågorna och den ekonomiska politiken. Istället har man förött sin energi på att sparka in öppna dörrar som att diskutera kvinnors rätt till lika lön, vilket ingen ifrågasätter, eller mäns rätt att amma, vilket ingen vill se förverkligat. Samtidigt har man överlämnat initiativet i den ekonomiska politiken åt borgarna i sossarnas frånfälle.

Självhushållarbakslag

I morse upptäckte jag att Daniel tagit betalt två gånger för pizzan jag åt under kommunstyrelselunchen i måndags, så jag fick en anledning att hälsa på honom idag och meddela detta. Väl där tyckte jag att en kaffe skulle smaka och med en kaffe som grund är det lätt att tänka - men varför inte en pizza? Så där försvann det tillgodohavandet.

På vägen hem tänkte jag att det får väl inte vara slut redan nu, så jag åkte till Annika på systemet för att språka lite och väl där vad får jag se om inte en Limoncello. Nå det var ju bara att slå till och så var den pratstunden över och med flaskan i hand fick jag en plötslig ingivelse - en cigarr till skulle väl inte vara så dumt och väl inne på 52:an, vad är inte lättare än att dessutom köpa en trisslott.

Ingen höjdardag för självhushållaren alltså, men jag antar att man behöver sådana ibland med som en säkerhetsventil. Bellmanpaketet är oöppnat, trisslotten ej skrapad och Limoncellon står kvar på köksbordet, så det var inte de jag behövde.

Men Daniels pizza ligger jag fortfarande och smälter.

Om köttätande och tillvaratagandets etik

Jag är som laktovegetarian intresserad av Hare Krishnarörelsens ahimsamejerier, där de framställer mjölkprodukter utan att i något led slakta djuren för köttkonsumtion. När jag berättar för mina köttätande vänner och bekanta om denna möjlighet blir de snarast förfärade. Varför tar man inte tillvara köttet? Begrava korna? Hur kan man försvara ett sådant slöseri? Hur tänker egentligen vegetarianerna?

Låt oss vända på frågeställningen en stund och se hur köttätarna tänker. Centralt i deras föreställningsvärd verkar vara frågan om tillvaratagande. Att döda ett djur kan motiveras om hela djuret tas tillvara som en form av respekt mot naturen. Att bara äta, låt oss säga hjärtat eller levern och därefter slänga resten anses respektlöst. Ett likande resonemang förs vid tanken på att inte äta mejerikor utan begrava dem, vilket då beskrivs som ett "slöseri".

Liknande föreställningar finns bland kannibalerna. Jag citerar här Jared Diamond ur boken Undergång , sid 174

Bekanta till mig på Nya Guinea som jag samarbetat med med i 40 år har sakligt och osentimentalt beskrivit sina kannibalistiska sedvänjor och uttryckt sin avsmak inför västerländska seder, där vi begraver våra släktingar utan att göra dem äran att äta upp dem. En av mina bästa medhjälpare på Nya Guinea lämnade sin anställning hos mig 1965 för att kunna delta i förtäringen av sin nyligen avlidne svärson.

Frågan är då varför kannibalerna och övriga köttätare är så besatta av tillvaratagandets etik. Jag tror att det beror på knapphet. Kött är alltid en bristvara, medan vegetabiliskt protein finns i överflöd. Därför gnisslar ej heller vegetarianer tänderna över tanken på alla bär, svampar, mållor, äppelkart och nässlor som inte blir plockade och uppätna under en växtsäsong.